Artikel 2 - Är vi framme snart?

Skola och ny teknik ingen självklarhet

Under hösten 2009 slogs två profilgrupper ihop på Fuxernaskolan i Lilla Edets kommun. Den ena skulle handla om internationellt arbete medan den andra skulle hålla på med allt inom "science". En lärare, Lars Thim, skulle ta hand om denna grupp vilket kallade på uppfinningsrikedom och nytänkande. Gruppen gjordes om till en mer forskande grupp där allt mellan himmel och jord kunde studeras och att det istället blev redovisningsformerna som skulle utvecklas.

Samtidigt som detta arbete startades upp lades även grunden till en ny arbetsplattform för pedagoger i kommunen. Ping Pong skulle ge nya möjligheter för alla inblandade i skolans värld till dokumentation, registrering och kontroll. Eftersom denna plattform ännu inte var i bruk så kunde inte jämförelsen mellan dessa två spår tas upp redan från början men att jobba med andra webbaserade verktyg innan lanseringen av Ping Pong visade sig vara en lyckträff.

Jennie och Andreas har börjat använda sociala medier i skolan

Eleverna jobbade med bloggar, Ping Pong och Facebook under ett år och kommer med många synpunkter och förslag när terminen är på väg att ebba ut. Eleverna i klasserna 8if och 9f är alla positiva till nya medier i skolan men det kan inte användas hur som helst för att gå hem hos dem. När skolan tar in verktygen i skolan och gör dem till sina egna blir eleverna skeptiska men när skolan kommer ut till eleverna där de är som t.ex. på Facebook så är det ok enligt eleverna.

En idé om att redovisa på nya sätt

Under devisen "Gratis är gott" startade arbetet med bloggande på Fuxernaskolans mellanstadie där ett flertal gratistjänster på internet tittades över. Eleverna var mellan 10 och 13 år gamla vilket låg till grund för hur bloggen skulle se ut och hur lättanvänd den behövde vara. Det skulle vara så lite reklam som möjligt på sidan och det skulle finnas möjlighet för en administratör att begränsa eller tillåta olika delar och möjligheter i bloggen. Teknikbiten är ofta svår i skolans värld så det blev till att skrapa ihop ett antal datorer så att eleverna kunde sitta två och två framför datorerna. Gruppen blev snabbt större så därför tvingades än äldre datorer tas i bruk men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. När väl tekniken var på plats kunde eleverna börja jobba med att skapa egna konton som de sedan kunde blogga via. Valet föll på Blogger som drivs av Google varför ett Googlekonto blev nödvändigt att skapa. Bloggers gränssnitt passade både lärare och elever då det upplevdes som lättjobbat och dessutom så var det ganska snyggt. Lärare och elever jobbade tillsammans med en gemensam blogg som döptes till "Internationell Science" där läraren var administratör och eleverna skribenter. Efter femton minuter var samtliga igång med bloggande vilket visade på att det inte var några svårigheter för elever på mellanstadiet att använda denna ny redovisningsform rent tekniskt.

Blogger valdes ut som bloggverktyg på grund av dess enkelhet och layout

Pedagogiskt verkade det också vara en fördel att jobba med bloggen som redovisningsform då flera av de elever som till en början suttit tysta och inte tagit särskilt mycket av det gemensamma utrymmet, började ta för sig allt mer och ibland även leda arbetet. Allt fler började blogga och verksamheten var i utveckling när förändringarnas vindar åter blåste genom skolans korridorer.

Omstrukturering och förflyttningar

En av svårigheterna med att bedriva en mer långsiktig verksamhet i skolan idag är alla omflyttningar och uppsägningar av personal i nedskärningarnas spår. Det som en gång startas upp kan sällan slutföras eller utvärderas då verksamheten tvingats avbrytas. Så blev det under hösten 2009 när den lärare som startat upp bloggandet på mellanstadiet fick flytta på sig till högstadiet då en annan lärare där flyttat vidare till annan plats. Denna omstrukturering ledde till att bloggandet avstannade då läraren som tillträdde denna plats inte var särskilt kunnig och heller inte helhjärtat intresserad av att jobba med datorer. Här återfinner vi ytterligare ett problem för en långsiktig satsning på nya medier i skolan. Både äldre och yngre lärare saknar kompetensen eller intresset, ibland både och, för att jobba med ITK i skolan.

Verksamheten flyttade alltså med den lärare som var intresserad och kunnig från en plats till en annan där den kunde återupptas med andra elever. Den långsiktiga tanken finns där men är ofta svår att fullfölja.

För eleverna på högstadiet blev det nu nyheter i form av bloggande och användande av Facebook som informationsväg. Med tanke på hur detta hade fungerat i de lägre åldrarna så förutsattes det att den tekniska biten skulle passeras på ett kick för att eleverna sedan skulle kunna sätta igång och blogga sina redovisningar redan samma dag. Elever i klasserna 7 till 9 introducerades i att använda nya vägar mellan elev och skola för redovisning och informationsinhämtning men resultatet blev allt annat än väntat.

Hur togs det emot?

Arbetet med att föra in nya hjälpmedel i skolan gick förvånansvärt långsamt. Att skapa nyfikenhet hos eleverna visade sig vara mycket svårare än förväntat. Endast en handfull elever valde att blogga sina redovisningar själva där läraren kunde läsa när som helst eller var som helst. Under en tidigare intervju kom det fram att de var oroliga för hur de skulle uppfattas om de bloggade. De var rädda för att stava fel eller att det de skrev inte skulle vara rätt och att andra elever skulle se detta och retas eller håna dem för det. En ny blogg startades upp av en lärare med tips och information om pluggande för dem som ville. Nyfikenheten fanns men lärare och elever möttes inte på mitten sannolikt eftersom mitten inte låg där den förväntades.

Tipsbloggen "Timpans fördjupningar" blev en kompletterande väg för information från lärare till elever

Eleverna på skolan ville inte jobba mer med andra medier än de gamla invanda. Kan en elevgrupp sätta sig så i sin form att den knappt går att skaka ur? Var börjar den mjuka hjärnan stelna så att den inte längre går att knåda?

Trots upprepade försök till att skapa något nytt så hände inte mycket under de tre, fyra första veckorna. När försöken till att föra in ”det nya” i skolan gjordes på mellanstadiet var de igång efter femton minuter och sedan var det bara att köra på. Stenen rullade själv och eleverna hittade nya saker att göra i samma takt som en fikapaus drog förbi.

Vad vi trodde att vi visste var fel

På högstadiet var det tänkt att eleverna skulle ha lite mer förförståelse och därmed kunde komma igång fortare men så blev det inte. En bild skapades av denna möjlighet som något extra. Något mer än det gamla vanliga. Ingen konkurrent eller ytterligare påslag på arbetsbördan utan en ny kär vän i mediadjungeln. "Icke sa nicke" sa eleverna och vinglade fram mellan gamla invanda pållare.

Vad hände där? Varför förstår de inte? Borde inte eleverna med ökande ålder också bli och vara duktigare användare av internet och det rent tekniska sidan av denna möjlighet och nyhet?

Problemet visade sig vara att eleverna nu var självständiga, tänkande och ifrågasättande varelser som faktiskt vill veta just varför och med stigande ålder steg också ifrågasättandet av att använda sig av nya medier i skolan.

Frågan "varför" som lärarna i skolan så ofta vill ha svar på ställdes nu inte alls av läraren utan av eleverna. Frustrationen och oförståndet byttes nu mot en gigantisk ”Jaha-upplevelse” där elevernas naturliga tillstånd visade på hur stela lärarna själva är när deras metoder och mål ifrågasätts. Det är inte elevernas hjärnor som har stelnat i förtid, det är lärarens egen hjärna som varit stel ett tag och det var ett positivt uppvaknande. Inte att hjärnan varit stel utan att det är lärarna som måste vakna och förstå hur eleverna använder de nya medierna.

Insikten om stelheten mjukade upp hjärnan hos läraren rejält och när detta talades om för eleverna så sken många av dem upp. Det skrattades gott och i den stunden förstod läraren och eleverna varför ingen fick som den ville.

Facebookspåret

Efter en tid drogs också ytterligare ett spår igång och denna gång riktade läraren in sig på att gå ut till eleverna där de befann sig istället för att ta in dem till den plats där läraren fanns. Istället för att bjuda in till bloggande i skolan tog sig nu läraren ut till eleverna där de befann sig, nämligen på Facebook. Ett "lärarkonto" registrerades på Facebook för att hålla isär det privata och det professionella och mycket försiktigt skickades den första informationen ut från den egna tipsbloggen till Facebook och de elever som själva valt att bli "vän" med läraren.

Facebook fick fungera som kommunikationslänk mellan lärare och elever

Efter ett första inlägg, en länk till lärarens tipsblogg, kom direkt respons från fyra elever som kommenterade möjligheten till hjälp denna väg. Facebookspåret blev snabbt mycket mer accepterad än bloggandet på kort tid. Att som lärare ta sig ut på Facebook har i det här fallet visat sig vara rätt väg att nå eleverna. Varför det är så berättar eleverna mer om senare. Slutsatsen att dra från detta är väl att det inte går att klampa in som företrädare för skolan på elevernas arena och börja dela ut order. När bloggen blev skolans på skolans villkor så var den inte intressant men när Facebook användes av läraren för skolbruk på elevernas villkor så funkade det.

Det är en väldig skillnad på att erbjuda och att kräva. Skolan kräver redan att eleverna ska finnas på plats och att de ska uppfylla vissa mål för att få lön för mödan i form av en bokstavskombination. Vad de får är kunskap och hur detta sker är något vi erbjuder. Nu finns ytterligare möjligheter att erbjuda nya vägar till kunskap men att kräva att eleverna ska tycka att detta nya också är det enda rätta är att ta ett steg för långt och snava över kanten. Problematiken visar sig än tydligare att skolan inte hänger med på den nya arenan som internet är när problemen kring Facebook beskrivs i Lärarnas tidning nummer 7 (2010). Här beskrivs i artikeln Flera tusen lärare uthängda på nätet hur lärare hängs ut via Facebook och att grupper skapas för att provocera och skapa uppmärksamhet. Artikeln går ut på att du som lärare ska veta hur du ska gå till väga för att komma till rätta med problemet men där nämns också att det behövs kurser i nätvett och etikett. Tidningen tar vidare upp allt från lärarperspektivet och ersättningstänkandet till elevperspektivet och kompletteringstänkandet där fokus fortfarande ligger på tekniken för de vuxna och användandet hos de unga.

Lärarnas tidning skriver om sociala medier

Aldrig förr har väl så många haft så svårt att förstå att de inte längre har kunskapsmonopol på det som skolan bör dela med sig av. Världen är alltid ny.

Är bloggande och spel det samma?

Ivern att införa bloggande i skolan hamnade i ett förblindande kring formatet och de tekniska möjligheterna när det egentligen är de gamla värdena som trygghet och uppmärksamhet som är det väsentliga i sammanhanget. När eleverna spelar spel så har de ofta tydliga mål och en belöningen i slutet i form av en summa poäng som ger vinst vilket är tydligt och lätt att begripa. Slutsatsen att det är tydligheten, målet och poängen som lärarna måste ta fasta på för att hitta en väg till skolans verksamhet via spelen blir en tydlig väg att gå. Till detta går det också att lägga bekräftelsen från andra som ungdomarna får när de spelar spel och gjort något bra. Det är där spelaren får sin återkoppling och sin uppmärksamhet. Det är i det ögonblicket som spelaren känner sig sedd och bekräftad som någon, när andra spelare berömmer och vill veta mer om hur segern vanns.

I boken Att leva i World of Warcraft av Linderoth, J. och Bennerstedt, U (2007) förklarade ungdomar varför de spelade och hur deras övriga tid påverkades av detta spelande. På det stora hela så var det just tiden som var det väsentliga och att andra runt omkring spelaren inte förstod hur spelet fungerade och var uppbyggt. Tidsåtgången angavs som den största boven i dramat men att problemet nästan lika mycket fanns hos t.ex. föräldrarna som inte anpassade sig alls efter spelandet. Hade föräldrarna anpassat sig till spelandet lika mycket som efter ungdomarnas sportande eller umgänge med kompisar i verkliga livet så hade problemet varit mycket mindre. I grunden föreslås det i böckerna att föräldrar och andra runt de spelande ungdomarna måste sätta sig in i vad det innebär att spela för att också förstå hur vi i t.ex. skolan ska förhålla oss till spelandet. Spelandet i sig är inget problem om mekanismerna runt spelet förstås lika bra som mekanismerna runt fotbollslaget eller scouterna. Spelen tillför så mycket nytt att vi inte kan avfärda dem som enbart tidsfördriv längre och det där spelandet kan faktiskt också vara en tillgång för skolan om rätt komponenter plockas ut och appliceras på skolans verksamhet.

I skriften Unga med Attityd utgiven av Ungdomsstyrelsen och Statistiska Centralbyrån (2007) beskrevs bl.a. vad unga tyckte var viktigt och de gamla kärnvärdena kom högt och familjen var det som stod i centrum. Fritid var viktigt men där gick också att utläsa mellan raderna, att pengar inte styrde ens ungdomar så fullt och fast som det annars går att tro. I New Game utgiven av Ungdomsstyrelsen (2006) beskrevs ungdomarnas spelande bl.a. som stärkande för den egna identiteten där en person i verkliga livet kunde ha låg status men i spelvärlden hög.

Kanske är det så att vi ska låta bli ungdomarnas fristäder. Fristäderna där de gör sig fria från de vuxna och börjar finna sin egen identitet. Platser där de går från styrda till egna tänkande, ansvarstagande varelser på väg in i vuxenvärlden. Kanske är just spelarenan en väldigt bra plats att träna på och få möjlighet att lära sig av sina misstag utan att någon annan kommer till skada eller tvingas sopa upp spillrorna efteråt. Kanske är spelen den frizon som ungdomarna behöver i sitt eget sökande efter sig själva vilket skulle innebära att där ska inte skolan vara och rota allt för mycket.

Vad spelen lär oss är dock mycket värt och tanken att låta ungdomarna arbeta och interagera med andra liksom i spelen även i skolan, är bra, jättebra men kanske inte alltid och hela tiden.

Bloggprojekt på Fuxernaskolan har visat på att ungdomarna kan använda sig av bloggandet förhållandevis fritt men att det i första hand är reflektioner och den tid som läraren ger som är det viktiga. Liksom inom andra sätt att redovisa så är det återkopplingen och uppmärksamheten som eleverna får som är det viktiga för att de ska utvecklas och hitta den rätta vägen mellan grynnor och skär. Möjligheten att ge tid till varje enskild person och ge dem den bekräftelse som de finner i spelandet. Ge dem tydliga mål och belöning i form av resultat och betyg men först och främst, ge dem den bekräftelse som de får av kompisar och medspelare i spelvärlden även i skolan, inte spelet i sig än en gång, det behövs inte.

Skolan i den nya tiden

Henry Jenkins skriver i sin bok Konvergenskulturen (2008) om hur gamla strukturer kanske måste brytas upp och nya ämnen måste in i skolan. Sannolikt begränsas både lärare och elever av den fysiska miljön och strukturen i skolan idag eftersom den byggdes då målet med skolan var ett annat. Kanske inte att utbilda i sig utan för vad det utbildades. Det som hela tiden begränsar skolan är den tid som den är tilldelad och eftersom det idag inte skjuts till mer tid så blir det till att prioritera om. Jenkins beskriver hur vi allt mer går från passiva åskådare till aktiva deltagare där de nya sätten att arbeta redan genomsyrar ungdomarna men att de vuxna, utanför och i skolan ännu inte har begripit detta. Han ser också hur medierna korsbefruktar varandra (synergieffekten) medan den gamla strukturen kan tendera att hålla dessa medier isär så fort de hamnar i skolan.

Eleverna på Fuxernaskolan var tveksamma till att jobba med en Wiki, kanske på grund av att de är fast i ett ålderdomligt skoltänkande där var och en står för sin egen redovisning, där det egna måste hållas isär från andras publikationer. Wikin står för det gemensamma där elevernas redovisningar kompletterar varandra och befruktar varandra vilket i sig är denna synergieffekt som Jenkins talar om. Eleverna ville inte starta upp något om de inte var helt säkra på att det gagnade dem och som skolan är uppbyggd nu så är det faktiskt inte säkert att det gör det. Den kollektiva intelligensen där ingen kan allt men där alla kan något känns långt borta med den skolstruktur som finns i Sverige idag och där länkarna mellan fler människor och institutioner inte utnyttjas.

Vad säger eleverna nu då?

Läsåret 2009/10 är snart till ända och eleverna på Fuxernaskolans mellan- och högstadium har fått chansen att prova på något nytt. Eleverna på högstadiet har tänkt till kring bloggande, den nya plattformen Ping Pong och att använda Facebook i skolan.

Allt fler elever har hittat fram till bloggarna och Facebook-kopplingen till skolan. Flera av dem tycker också att det funkar riktigt bra. Evelina Josefsson i klass 8if tycker om att kunna lämna in sina uppgifter lite när som helst men Amandus Grönlund har lite funderingar kring tekniken.

Andreas Petersson Överfors gillar att både läsa tipsblogg och att själva blogga svar till läraren

- Det fungerar inte alltid, säger Amandus och det går inte att lita på att skolan har datorer som fungerar till alla som skulle behöva använda en. Hamza Abdelrahman som också han går i klass 8if tycker fortfarande att pennan är bättre än datorn.
- Den känns tryggare och fungerar oftare än skolans datorer, säger Hamza.

Jennie tyckte att det var svårt att förstå vad det gick ut på första gången som bloggandet förklarades men att det nu var ett riktigt bra verktyg.
- När läraren bara berättade förstod jag inte men när han visade praktiskt hur man skulle göra så förstod jag, säger Jennie i 8if.

Eleverna i klass 9f tycker likadant som eleverna i 8if. De är alla positiva till bloggen som informationskanal men de vill inte blogga lika mycket som eleverna i 8if. Carl Berger tycker att tipsbloggen är bra eftersom den är lätt att förstå och att den dessutom spar tid. Dessutom tycker han om att man slipper skriva ut på papper allt som man ska ha med sig hem.

- jag har inte använt bloggen eftersom det är lika lätt att lämna in som vanligt, säger Dan Mattson. Han tycker inte om att blogga och tänker inte göra det för att han inte har lust. Christian Schlosser gillar det nya men tycker att det är lite sent att börja blogga i nian.
- Det här skulle man lärt sig för länge sedan, redan när man började i högstadiet, säger Christian. han tillägger dock att det kanske inte alltid är bra om andra snor ens egna idéer som man skriver om på en blogg som alla ser.

Just bloggen har passat eleverna i klass 8if och 9f riktigt bra. Alla har inte bloggat aktivt men de har alla tagit del av den information som lagts ut på tipsbloggen som läraren har och de tycker att de absolut vill fortsätta med denna typ av informationskanal.

När vi tar upp den nya informationsplattformen Ping Pong är eleverna lika samstämmiga men nu är de inte alls lika entusiastiska. Evelina som tyckte om bloggandet och som själv bloggar tycker inte alls om Ping Pong och att den är jättesvår att förstå. Amandus fyller i att det är svårt att hitta i den också. Christoffer Karlander tycker att det här med Ping Pong bara är onödigt. Han tillägger att det mesta med skolan känns onödigt. Den nya kommunikationstekniken har inte fångat honom och den gamla är heller inte intressant för honom.

- Det har gått så långsamt och det har varit en massa småändringar som inte funkat. Det har varit olika varje gång man gått in, säger Amandus.

- Vad är meningen med Ping Pong, undrar Jessika Petersen.

Detta verkar sammanfatta åsikterna i klass 8if och killarna i klass 9f är inne på samma spår.

- Det suger och jag tänker inte använda det, säger Robin Uppvall, tillbakalutad på sin stol. Det står inget där och det är meningslöst och dessutom är det fult, fortsätter han. Resten av killarna håller med och det verkar som om lanseringen av skolans plattform har misslyckats ganska rejält.

Eftersom bloggandet inte tog fart så snabbt som förväntat drogs också en koppling till Facebook igång och detta tyckte eleverna om. Förvånansvärt många elever valde att lägga till läraren som vän på Facebook och kunde därmed ta emot information på tipsbloggen denna väg.

Evelina och Hamza håller med varandra om att det är ju ändå där man är så det är väl bra om det finns en koppling till Facebook.

- Det är ok om alla som jobbar på skolan finns även på Facebook, säger Evelina. De andra i klass 8if håller med om att de hade lagt till även rektor, skolsyster, SYV och kurator om de fanns på Facebook.

- Ja, just det ja. Jag är ju redan vän med skolsyster, säger Evelina och lyser upp.

Eleverna i klass 9f är lika positiva de till att ta med skolans personal på Facebook. De tycker samtliga att det är bra att få information via Facebook men de har även några invändningar.

- Det beror på förstås om lärarna snackar skit om eleverna sedan i lärarrummet efter att de läst något på Facebook. Det kanske kan användas emot oss om vi gör saker på fritiden som läraren får reda på via Facebook, säger Christian. Kanske skulle det finnas en skolfacebook? Att alla har ett skolkonto på Facebook, lägger Christian till.

Är vi framme snart?

Över lag går det att skönja ett mönster där internets möjligheter tas emot positivt men när skolan gör en egen variant på samma tema med t.ex. bloggande så ses det på med betydligt större skepsis från eleverna. Det är många små detaljer som skolan missat när projektet med bloggande i skolan ses på i backspegeln. Än värre blir det när plattformen Ping Pong diskuteras. Eleverna förstår inte varför de ska använda Ping Pong alls och när det heller inte ser särskilt lockande ut så sticker de direkt och återvänder helst inte ens om de absolut måste eller tvingas. Måsten och tvång är inga bra inspiratörer för ungdomar på väg in i arbetslivet. Nyfikenheten och skaparlusten måste lyftas fram mer och med elevernas egna idéer medtagna från början. Vuxna kan inte återskapa sin egen ungdom som mall för vad dagens unga vill ha och behöver, inte ens när dessa vuxna är professionella pedagoger med ungdomarnas bästa i sin gärning. Idag är det eleverna som har börjat jobba med de nya medierna utan att för den delen alltid veta varför men samtidigt så sitter lärarna kvar i baksätet och frågar, "är vi framme snart."

Källor:

Att leva i World of Warcraft, Linderoth, J. och Bennerstedt, U (2007)

Unga med Attityd, Ungdomsstyrelsen och Statistiska Centralbyrån (2007)

New Game, Ungdomsstyrelsen (2006)

Lärarnas tidning, Tema: Sociala medier, nummer 7 (2010)

Konvergenskulturen, Henry Jenkins (2008)