I morse frågade min blogg mig om den skulle dö. Jag svarade naturligtvis, instinktivt, nej på den frågan och började svamla om evigt liv och uppskattning för all framtid. Den självbedrägelsen varade bara under en bråkdel av en sekund för att sedan gå över i tomhet.
Kära blogg.
Det är med sorg i hjärtat som jag måste meddela dig om din närstående död. För dig kanske det upplevs som en evighet, en livstid, eftersom du är så ung. På det stora hela dock så är det blott en undflyende sekund i universums enorma rymd precis som för allt annat levande runt omkring dig.
Alla gamla bloggar, hemsidor och chattkonversationer ligger och skräpar överallt. Hur kommer det att bli med denna information? Vem är intresserad av den om tusen år? Kanske är det just detta skräp som är det verkligt intressanta? Alla små lösryckta fragment av mänskligt liv i form av ettor och nollor. Sätt ihop dem och få en... ja, vad blir det?
Det är väl o skräphögen som arkeologerna helst letar... allt hamnar ju där till slut!
SvaraRadera